Idag var den stora dagen.. Var hos läkaren som bekräftade det jag var rädd för. Han tror att om vi väljer att skaffa ett till barn så finns det en lite större risk att nästa blir prematur också. Har väl egentligen trott det hela tiden men jag hade ett litet hopp om att han skulle säga annat. Han kunde inte svara på vad det var som orsakade det, han gav några förslag på vad det skulle kunna vara men han tror att det kanske handlar om ärftlighet. Efter mycket om och men så skulle han iaf skriva in i min journal att om det blir en till graviditet så ska jag i stort sett få som jag vill. Ber jag om att bli sjukskriven så ska jag bli det utan krångel, vill jag ha extra kontroller så ska jag få det. Jag frågade inte så mycket om bricanylen eftersom han har sagt förut att han inte tror på det. 

 

Hos BM var det väl egentligen inte så mycket. Hon undrade hur vi mådde och om vi hade fått svar på våra frågor. Hade frågat efter ett cellprov så då tog hon det när jag ändå var tvungen att sitta där. Har börjat vänja mig nu men kommer nog aldrig tycka att det känns okej att sitta i den där stolen..

 

Lite senare på dagen var vi hos psykologen. Roberts mamma var hemma med Ylva under alla 3 besöken så vi behövde inte stressa med henne iaf. Hon verkade smått fixerad vid själva förlossningen, jag sa flera gånger att själva förlossningen inte var problemet. Det enda som kanske var lite jobbigt med förlossningen var att det gick så himla snabbt. Hann inte med helt men samtidigt så minns jag det som en rätt så häftig upplevelse. Problemet är tiden efter förlossningen, sjukhustiden och kanske första veckan hemma. Sondmatningen, maskinerna och ovissheten. Bokade en tid till nästa vecka så får vi se hur det blir efter det. Efter att ha förklarat för henne några gånger så insåg hon att anledningen till att jag vill gå hos henne är för att kunna gå vidare. Att kunna se framåt och "släppa" ångesten över allt vi gick igenom. Men jag vet inte, får se nästa vecka om jag känner att hon är "rätt" person för mig.

 

Förutom detta så knäckte sömnbristen mig till slut. Inatt runt 4 så bröt jag till slut ihop, satt och grät i ungefär en timme och kände mig bara allmänt förstörd. Att vara själv med Ylva i 12 timmar efter 3 timmars sömn är inte det lättaste och när jag har sovit i snitt 3 timmar per dygn i över en vecka så var det lite extra jobbigt nu när hon har varit så klängig och gnällig. Idag har hon varit lite bättre igen. Just nu ligger hon i vagnen och sover och har gjort det senaste 2 timmarna. Jag fick sova när vi kom hem också så nu känner jag mig lite bättre :) Är förberedd på en lång natt men jag hoppas på att kunna lägga henne i vaggan efter nästa matning så att jag och Robert kan sova tillsammans för första gången på en vecka. 

 

Hoppas på en bra dag imorn så att jag kanske kan få sy lite! Har så mycket jag vill sy men jag har inte haft möjligheten senaste veckan. De få stunderna jag har fått som jag inte har behövt ha Ylva så har jag helt enkelt inte orkat göra nånting. Jag har bara suttit och glott och njutit av att kunna släppa ansvaret ett litet tag. 

 

Tröst shoppade lite natten jag inte fick sova alls. Fick hem tygerna igår och jag ser många framtida projekt i de underbara tygerna ^^