Idag är det 1 år sen jag insåg allvaret i sammandragningarna jag hade. Det var första gången som jag funderade på att åka in till förlossningen men som vanligt så tänkte jag "nej men de säger ändå bara att jag ska ta 2 alvedon och vila". Och första halvåret efter Ylva föddes så var jag så arg på mig själv för att jag tänkte så den dagen. Den dagen hade det gått över från sammandragningar till förvärkar och hade jag åkt in då så kanske Ylva hade stannat kvar lite längre. Nu har jag dock insett att det inte är någon idé att vara arg på mig själv för det. Jag hade inte varit gravid förut, hur skulle jag kunna veta vad som var normalt och inte? Men trots detta så börjar mardrömmarna om neotiden plåga mig varenda natt nu. Alla pip från alla maskiner som var där, alla olika ljus från solningen, monitorn som satt på foten m.m. I natt vaknade jag i panik och letade efter Ylva. Ångesten över att inte kunna vara med henne hela tiden, att när hon äntligen fick sova i vårat rum så kom de ändå och hämtade henne mitt i natten för provtagningar m.m. Jag är självklart jätteglad att allt har gått såpass bra som det ändå har gjort men jag önskar fortfarande att vi hade fått en lättare start. Läser om de som vill att bebisen ska komma när de är i v. 31-33. SLUTA!!! Ni vet inte vad det är ni önskar er!! Vill du vara ifrån din nyfödda bebis? Vill du se din bebis inkopplad i massor med maskiner? Vill du bo på sjukhuset i flera veckor? Vill du kämpa med att pumpa mjölk varje dag för att din bebis är för svag för att hålla igång amningen själv? Jag hoppas verkligen att det här inte är något som vissa önskar sina bebisar. Men ändå så finns det idioter som sitter där i vecka 32 och försöker komma på sätt att sätta igång förlossningen :( 

 

Men nu ska jag sätta mig och mysa med min bebis!