Dagen innan julafton fick vi den underbara frågan "Vill ni ha Ylva på erat rum idag?". Äntligen skulle vi få vara själva med henne, äntligen skulle vi få slappna av utan att ha så väldigt många maskiner och ledsna bebisar runt oss! Men även fast lyckan var enorm så kom blev jag också väldigt rädd. Vi skulle inte ha någon runt oss hela tiden.

 

Detta blev första dagen som jag lyfte Ylva. Innan hade antingen personalen eller Robert lagt henne hos mig när jag satt ner och sedan lyft bort henne efter matningen. Den här gången hade jag inget val dock. Robert var iväg i köket och ordnade mat när jag låg i sängen med Ylva på bröstet och hennes sond hade jag tejpat fast på min arm för att inte behöva hålla den. Personalen hade glömt bort att berätta för oss om larmknappen vid sängen så jag visste bara om den som var vid dörren. Så där låg jag själv när monitorn plötsligt började pipa för fullt, syresättningen var nere på 50% och pulsen var nere i 75. I panik försökte jag ställa mig upp för att nå larmknappen men alla sladdar gjorde så att jag inte nådde. Jag var tvungen att dra med mig allting för att nå larmknappen samtidigt som jag var tvungen att hålla koll på sonden så att jag inte slet ut den mitt i allting. Paniken i det ögonblicket går inte att beskriva. Personalen kom och det visade sig att sladden vid foten glappade så det var egentligen ingen fara, men då var det redan för sent för min del... Efter personalen hade gått och Robert var tillbaka bröt jag ihop helt. Jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva den rädslan och paniken igen

 

Julafton spenderade vi inne på vårat rum. Det kändes dock inte som jul så vi bestämde oss för att fira en jul när vi fick komma hem. Men vi hade mysigt ändå :) Ylva var inne hos oss och vi behövde inte känna oss stressade av alla andras maskiner som pep. Juldagen åkte vi hem för att dona lite i lägenheten eftersom vi inte direkt hade gjort klart allting eftersom det fortfarande var 7 veckor tills hon var beräknad. Ylva fick stanna kvar på sjukhuset och det var skitjobbigt! Kändes så hemskt att lämna henne där även fast jag visste att hon hade det jättebra och att hon ändå skulle sola hela dagen. När vi kom tillbaka till neo fick vi veta att vi skulle få ha henne inne hos oss DYGNET RUNT :O Det var både skrämmande och underbart samtidigt som vi visste att sömn skulle bli en lyxvara. Nu var vi tvugna att ta alla matningar och innan hjälpte personalen oss med att ta en eller två matningar per natt så attvi fick sova. Men det gick bra det med. Dagarna gick i ett och jag har ingen aning om vad som hände vilken dag. De tog iaf bort hennes värmemadrass när hon var hos oss dygnet runt. Så nu var det bara sonden och monitorn som satt på foten kvar. 

 

När Ylva hade varit hos oss 3-4 dagar berättade de att de skulle ta bort monitorn också. Jag visste att det var ett positivt tecken men ångesten kom ändå när jag tänkte på att jag inte längre hade en maskin som höll koll på allting. Första dygnet utan monitor sov jag knappt alls. Jag kollade så att hon andades var 5:e-10:e min. Vaknar ofta på natten och gör samma sak även nu och när jag är vaken tittar jag till henne allt för ofta för att se så att hon andas. Det är till och med så att jag går och puttar på henne om det är svårt att se...

 

Dagarna gick och när helgen kom så pratade vi med personalen om att få åka hem på permission. De sa att vi kanske kunde få åka hem på nyår och vara hemma under dagen eller kanske till och med stanna över natten. Blev lite nervös samtidigt som jag längtade efter att få komma hem och försöka få lite rutin. Söndag kväll frågade jag hur det fungerade med att få låna med sig bröstpump. Då fick jag svaret att när man bara åker hem över dagen så får man låna en annars får man hyra. Så i vårat fall var vi tvugna att hyra. Jag blev lite förvånad och kände mig också väldigt förvirrad när hon sa så. Vi skulle ju bara vara hemma någon dag. Men då hade det tydligen blivit en liten miss i kommunikationen så vi skulle få åka hem på obestämd tid! De hade pratat med Mölndal sjukhus om att vi skulle åka dit om hon skulle råka slita ur sonden och för att väga henne under veckan. Blev så paff att jag var tvungen att fråga 4-5 ggr för att vara säker på att jag inte missuppfattade igen. Så vi började packa ihop hela rummet för att få åka hem. De sa att de inte trodde att vi skulle komma tillbaka för mer än utskrivning. Så på nyår började en helt ny sorts oro när vi plötsligt skulle ta med oss våran lilla bebis hem.